perspektiv
jag har varit mycket fram och tillbaka. jag har diskuterat saken här hemma i alla de möjliga former. velat och haft mig.
skolan är jätteintressant. det är ett intressant studiematerial men när det kommer till diskussionerna faller jag platt bara för att jag inte har någon som helst erfarenhet av att arbeta som lärare.
det har gjort mig så tveksam till om jag är ute i rätt tid. kanske skulle jag skjuta på studierna några år. även om just nu känns som den perfekta tidpunkten just för mig. vi har inga barn, vi får bo kvar i studentlägenheten som är billig och vi trivs så länge jag inte bakar och lagar mat i köket samtidigt för då blir det trångt. ärligt så vill jag hellre ta en examen från Linköping än från Örebro för att komplettera min tidigare från Högskolan Dalarna. det går inte att komma ifrån att det är lite mer status över vissa läroanstalter. och från Örebro har jag redan samlat ihop en hel termin med poäng så det räcker.
så egentligen hänger det bara på diskussionerna som inte är kopplade till min verklighet.
men så pratade jag med vår vikarie på jobbet. och fick ett helt annat perspektiv. det behövs någon som är intresserad och kan funktionshinder i skolan. hennes upplevelse är att de sätter sig inte in i hur det är att ha en diagnos inom tex. neuropsykiatri. inte på den skolan hon tänker på. förhållningssättet och metoderna de använder är helt felaktiga och man blir mörkrädd.
plötsligt känns allt så självklart. det är klart att jag måste fortsätta. den kompetens som jag arbetar för att bygga upp varje dag är ovärderlig för ett sådant barn. med rätt bemötande kan man gå långt.
och igår hamnade jag i en diskussion om skillnaden mellan handikapp, funktionshinder och funktionsnedsättning. jag borde vara tuffare och lita till min kunskap men när man inte är 100% säker blir det lätt att man ger efter och tror att man är ute och seglar. det var jag inte.
funktionshinder är omgivningsrelaterat medan funktionsnedsättning är individrelaterat.
vad är det jag alltid brukar säga när jag arbetar: tro på din egen förmåga, för du har den..
skolan är jätteintressant. det är ett intressant studiematerial men när det kommer till diskussionerna faller jag platt bara för att jag inte har någon som helst erfarenhet av att arbeta som lärare.
det har gjort mig så tveksam till om jag är ute i rätt tid. kanske skulle jag skjuta på studierna några år. även om just nu känns som den perfekta tidpunkten just för mig. vi har inga barn, vi får bo kvar i studentlägenheten som är billig och vi trivs så länge jag inte bakar och lagar mat i köket samtidigt för då blir det trångt. ärligt så vill jag hellre ta en examen från Linköping än från Örebro för att komplettera min tidigare från Högskolan Dalarna. det går inte att komma ifrån att det är lite mer status över vissa läroanstalter. och från Örebro har jag redan samlat ihop en hel termin med poäng så det räcker.
så egentligen hänger det bara på diskussionerna som inte är kopplade till min verklighet.
men så pratade jag med vår vikarie på jobbet. och fick ett helt annat perspektiv. det behövs någon som är intresserad och kan funktionshinder i skolan. hennes upplevelse är att de sätter sig inte in i hur det är att ha en diagnos inom tex. neuropsykiatri. inte på den skolan hon tänker på. förhållningssättet och metoderna de använder är helt felaktiga och man blir mörkrädd.
plötsligt känns allt så självklart. det är klart att jag måste fortsätta. den kompetens som jag arbetar för att bygga upp varje dag är ovärderlig för ett sådant barn. med rätt bemötande kan man gå långt.
och igår hamnade jag i en diskussion om skillnaden mellan handikapp, funktionshinder och funktionsnedsättning. jag borde vara tuffare och lita till min kunskap men när man inte är 100% säker blir det lätt att man ger efter och tror att man är ute och seglar. det var jag inte.
funktionshinder är omgivningsrelaterat medan funktionsnedsättning är individrelaterat.
vad är det jag alltid brukar säga när jag arbetar: tro på din egen förmåga, för du har den..
Kommentarer
Trackback
