emelinaemelej

jag är ingen teatermänniska i avseendet att utöva teater själv. det är jag alldelens för feg för. men ändå måste jag vara bra på vardags teater på något vänster för folk läser mig så otroligt fel. så konstiga föreställningar folk har om mig. eller så är jag mkt av en doldis.

idag skulle vi föreläsa. Malla har varit supernervös hela tiden och har fått det till att jag varit kolugn. något som jag inte har varit. muntliga framställningar i skolan har aldrig varit något jag längtat efter och det var inget jag längtade efter denna gången heller men när ingen skulle gå med Malla så kände jag mig bara tvungen att kasta alla mina rädslor åt sidan och rycka ut. för vem skulle annars göra det? det finns inte så många att välja på.

så jag gjorde det. jag ställde upp. men inte var jag kolugn.

men om man har en vän som är jättenervös så kan jag inte bara vara lika nervös själv. någon måste ju styra båten så jag intar positionen som utåt sett verkar lugn och tror på läget. vi överlever.

det är nog där, att jag alltid tar på mig den motsatta rollen som gör att folk missuppfattar mig. för vem är jag då egentligen, innerst inne?

är någon väldigt pratig som många av mina goa glada vänner så intar jag en mer reserverad plats och låter dem bre ut sig.
är någon mer tystlåten kan jag ta på mig den prataiga rollen, jag som annars inte är så stor i orden.

är någon superduper nervös - då styr jag båten i hamn.

men oj vad bra vi var. jo för det var vi.

upplägget kastades helt om efter en snabb presentationsrunda av de vi mötte. och istället för att föreläsa rakt upp och ner blev allt till en enda stor berättar- och frågestund.

så bra det kunde bli.

de önskade oss tillbaka vilket man måste se som ett gott tecken. inspirationsmaterialet som vi tryckte upp verkade också gå hem.


idag får man vara mycket nöjd med sin insats.