emelinaemelej

Hittade en dagens fråga : Kan du tänka dig att plastikoperera dig? ...

funderade på det häromdagen. inte på om jag skulle operera mig eller inte för det är självklart att jag INTE vill. ingenting på min kropp behöver vare sig plus eller minus. men jag funderade på vilken värld vi är på väg emot.

det skulle vara något program på tv någon gång som jag inte minns när det var men det skulle handla om platiskopererande pensionärer.
och jag tänker på den värld där mina barn och barnbarn ska växa upp. där föräldrarna både utför och själva är opererade. vilka signaler sänder det ut? allt fler människor inriktar sig mot arbeten inom skönhetsbranschen, vilka barn de kommer att få. kommer de någonsin att vara nöjda och stolta över vilka de är och hur de ser ut? för att följa könsmönstret kan vi anta att pappa är plastikkirurg och har redan gjort ett dussintal ingrepp på mamma som är make up artist och hudterapeut m.m.

kom att tänka på detta då det förekommer i omgivningen och det dök även upp igen när jag läste en bok som inte alls kretsar kring detta ämne men det kom in som på ett bihang med en så otroligt powerful replik att jag kunde inte göra annat än ett hundöra för att riktigt markera hur bra det var.

såhär stod det...

På tumanhand är hon fortfarande rar, rolig och snabb i repliken, och som yrkesman skulle han också säga att hon är beundransvärt välbehållen. Om hon kom till kliniken skulle han nöja sig med att tillråda en blue peeling, som den han själv har genomgått, för att senare rekommendera en riktig lift. Ja, först Restylane följt av Botox. Det skulle bli tjusigt. Sure thing.

Men som han alltid säger till patienterna: Utstrålningen kan han inte göra något åt. Den inre skönheten kan inte ens världens bästa plastikkirurg locka fram. Det är den som hon håller på att förlora.

s. 71 Kungamordet

Det är inte det att vi blir äldre och saker goes south (som Stilpoliserna uttryckte det i veckans program) utan vi tappar utstrålningen, den inre skönheten för att vi är så j-vla fixerade vid utsidan.


i övrigt så har jag börjat jobba igen. känns faktiskt bra. ledigheten har gjort sitt men det är dags för lite rutiner igen. stressen kan man gärna var utan men rutinerna och underhållningen är bra. tyvärr känner man sig på topp efter en stunds ledighet och därmed är man redo att lassa på sig allt för mkt igen.

jag ska jobba, läsa handikappvetenskap I, funderar på att börja dansa igen - det var så otroligt länge sen, jag måste komma igång på allvar med träningen om jag ska ha något gymkort och nu när jag vet hur jag ska handskas med mina inflammerade hälsenor och sen var det ju det där med att jag kommer ju joura regelbundet nu varannan torsdag em/kväll det kommande året....

....märker ni att min ADHD light har kommit igång igen...impulserna flödar och jag nappar på varenda en av dem. Jag vill göra allt. Jag är stark. jag kan klara vad som helst.

vi ses igen när jag står där i oktober och bankar huvudet i väggen och vägrar avsäga mig något men mår så dåligt att jag inte vet hur jag ska komma vidare eller ens vad jag heter...

...somliga lär sig aldrig!