handikapp
ordet handikapp ska vara på väg ur ordlistan då det anses ha en negativ klang. men nu kan jag inte komma på vad jag ska ersätta detta ord med för att det ska bli rätt. funktionshindrad funkar inte för det är ingen funktion som hindrar mig. eller? ja det beror på hur man resonerar men går man vidare till funktionsnedsättning som funktionshinder ersätts med då det är en nedsättning i någon funktion och endast blir ett hinder i vissa miljöer ja då går det inte att använda. för inte är det väl så att jag upplever en nedsättning i mina funktioner? nej, inte direkt.
det jag vill beskriva är hur svårt det kan vara att komma till ett så helt främmande land med en helt annan kultur. jag är berest. jag har varit runt i arabvärlden som kan te sig så annorlunda men ändå är detta så mycket mer.
kanske var jag för liten för att inse allt i arabvärlden och jag stod inte ensam i någon situation men jag upplever det ändå som enklare att bo där än vad det är här. jag glömmer lätt att jag levde i en skyddad värld omgiven av västlänningar..och att jag nu är vuxen och upplever en annorlunda kultur helt på "egen" hand.
men Japan är så annorlunda. det är så mycket. Tokyo var galet även om vi inte hann med att se så mycket mer än 1,5 dags vandrande. neon neon neon överallt. skyltar och ropande människor överallt. alla dessa intryck. det är tur att jag inte förstår, att jag inte kan läsa tecken för då hade jag nog aldrig kommit framåt. vad står det på alla dessa skyltar?
jag upplever inte att Sapporo är lika galet. det finns en struktur här. gatorna är mer organiserade även om det inte finns några namn på gatorna. mycket märkligt! inte lika mycket neon och ett helt annat lugn.
sen ställs man inför det här med beteende. Japanerna pratar med oss på japanska och vi förstår ingenting. vi försöker med engelska och till en början kan det gå men så byter de tillbaka till japanska igen och vi förstår inte vad de säger. helst av allt pratar de japanska.
vi bugar och bockar och försöker falla in i mönstret som vi helt uppenbarligen gör helt fel i hur vi än gör.
Han och jag gjorde bort oss när vi köpte tågbiljetter till Lake Toya. våra med resenärer köpte sina biljetter med kort och fick därmed skriva på ett kvitto. vi betalade kontant och när vi fick våra biljetter fattade vi pennan och skrev under. våra biljetter!! haha. kom inte på detta förren vi kom på tåget och insåg att vi har ju åkt tåg tidigare och aldrig skrivit på biljetterna. det gick upp för oss att vi gjort bort oss och den söta kassörskan sa inget för i Japan ska man aldrig tappa ansiktet.
precis nyss ringde det på hotelltelefonen. en japan i andra änden som ville förmedla ett meddelande jag inte förstod. tillslut kom iron fram i samtalet och det gick upp för mig att det strykjärn vi frågat efter tidigare hade funnits och de ville komma upp till rummet med det. det knackar och en japan säger något till mig som jag inte förstår. vi bockar och bugar och ler ...och ja.
jag är handikappad. jag kan inte de sociala koderna. jag kan inte språket. jag förstår inte vad de säger till mig. jag kan inte läsa skyltar eller menyer när vi ska beställa mat. har jag tur finns där bilder på maten och chansar på något och hoppas på att det inte innehåller torkad fiskhjärna.
jag fick i uppdrag av Gubben Pettsson att se mig omkring efter en person med AS eller ADHD.
frågan är om diagnoser är sociala konstruktioner eller medicinska. jag tror nog mer på att grunden ligger i det medicinska men att det sociala och kulturella påverkar utfallet. hur pass hindrad man är i sin vardag.
här verkar hälften av japanerna vara lite smått galna, vilken diagnos det nu än är. vi har varit på ett stort elektronikvaruhus på ca 5 våningar med bara kameror, datorer, tvättmaskiner ja allt som går på el. försäljarna står och skriker ut dagens erbjudande och hoppar och studsar där de står och säljer. andra är mer reserverade.
diagnoserna borde finnas här, frågan är hur de fungerar. jag tänker på Tokyo. det är knappt att jag klarar av att sortera alla de intrycken som gatorna ger mig. kanske är det lättare när man föds in i det? vilken betydelse har arv och uppväxtmiljö? när det gäller funktionshinder?
mycket spännande..
det jag vill beskriva är hur svårt det kan vara att komma till ett så helt främmande land med en helt annan kultur. jag är berest. jag har varit runt i arabvärlden som kan te sig så annorlunda men ändå är detta så mycket mer.
kanske var jag för liten för att inse allt i arabvärlden och jag stod inte ensam i någon situation men jag upplever det ändå som enklare att bo där än vad det är här. jag glömmer lätt att jag levde i en skyddad värld omgiven av västlänningar..och att jag nu är vuxen och upplever en annorlunda kultur helt på "egen" hand.
men Japan är så annorlunda. det är så mycket. Tokyo var galet även om vi inte hann med att se så mycket mer än 1,5 dags vandrande. neon neon neon överallt. skyltar och ropande människor överallt. alla dessa intryck. det är tur att jag inte förstår, att jag inte kan läsa tecken för då hade jag nog aldrig kommit framåt. vad står det på alla dessa skyltar?
jag upplever inte att Sapporo är lika galet. det finns en struktur här. gatorna är mer organiserade även om det inte finns några namn på gatorna. mycket märkligt! inte lika mycket neon och ett helt annat lugn.
sen ställs man inför det här med beteende. Japanerna pratar med oss på japanska och vi förstår ingenting. vi försöker med engelska och till en början kan det gå men så byter de tillbaka till japanska igen och vi förstår inte vad de säger. helst av allt pratar de japanska.
vi bugar och bockar och försöker falla in i mönstret som vi helt uppenbarligen gör helt fel i hur vi än gör.
Han och jag gjorde bort oss när vi köpte tågbiljetter till Lake Toya. våra med resenärer köpte sina biljetter med kort och fick därmed skriva på ett kvitto. vi betalade kontant och när vi fick våra biljetter fattade vi pennan och skrev under. våra biljetter!! haha. kom inte på detta förren vi kom på tåget och insåg att vi har ju åkt tåg tidigare och aldrig skrivit på biljetterna. det gick upp för oss att vi gjort bort oss och den söta kassörskan sa inget för i Japan ska man aldrig tappa ansiktet.
precis nyss ringde det på hotelltelefonen. en japan i andra änden som ville förmedla ett meddelande jag inte förstod. tillslut kom iron fram i samtalet och det gick upp för mig att det strykjärn vi frågat efter tidigare hade funnits och de ville komma upp till rummet med det. det knackar och en japan säger något till mig som jag inte förstår. vi bockar och bugar och ler ...och ja.
jag är handikappad. jag kan inte de sociala koderna. jag kan inte språket. jag förstår inte vad de säger till mig. jag kan inte läsa skyltar eller menyer när vi ska beställa mat. har jag tur finns där bilder på maten och chansar på något och hoppas på att det inte innehåller torkad fiskhjärna.
jag fick i uppdrag av Gubben Pettsson att se mig omkring efter en person med AS eller ADHD.
frågan är om diagnoser är sociala konstruktioner eller medicinska. jag tror nog mer på att grunden ligger i det medicinska men att det sociala och kulturella påverkar utfallet. hur pass hindrad man är i sin vardag.
här verkar hälften av japanerna vara lite smått galna, vilken diagnos det nu än är. vi har varit på ett stort elektronikvaruhus på ca 5 våningar med bara kameror, datorer, tvättmaskiner ja allt som går på el. försäljarna står och skriker ut dagens erbjudande och hoppar och studsar där de står och säljer. andra är mer reserverade.
diagnoserna borde finnas här, frågan är hur de fungerar. jag tänker på Tokyo. det är knappt att jag klarar av att sortera alla de intrycken som gatorna ger mig. kanske är det lättare när man föds in i det? vilken betydelse har arv och uppväxtmiljö? när det gäller funktionshinder?
mycket spännande..
Kommentarer
Trackback
